Människors berättelser: Den uthålliga hippien

Bianca har hört samma sak många gånger: när folk träffar henne för första gången är deras första intryck att hon är tuff på ett slags aversivt sätt, lite vresig. Hon tror att det kan bero på att hon har många tatueringar. När hon höjer sin högra arm för att lägga håret bakom örat, tittar en figur med stora guld- och blå örhängen och eldrött hår lugnt fram under skjortärmen. "Men jag är väldigt snäll, jag är en mjukis", säger hon och skrattar. Född i Brasilien, det är också det som Bianca gillar mest med brasilianare i allmänhet: deras värme. "Och vi är väldigt uthålliga."

Hon har flyttat runt mycket i sitt liv, "hoppat" från ett land till ett annat, som hon uttrycker det. Varje gång ryckte hon upp sig från allt välbekant och lärde sig nya kulturer, träffade nya människor. Den anpassbarheten tog henne så småningom till Sverige, där hon nu arbetar på Freska som städare, chef och tränare, och försöker lära sig hur man uttalar bokstaven ”h” på svenska sätt. Bianca tycker att det galnaste med Sverige är hur inte bara omgivningen utan också människors humör förändras med årstiderna. "Du kan se i deras ansikten: okej, sommaren kommer, vintern kommer. Jag blir fortfarande imponerad av det." På frågan om vad som gör henne glad säger hon att det helt enkelt är att vakna på morgonen och veta att hon har en dag till på sig att göra saker. Sedan skrattar hon åt sig själv för att hon låter så hippieaktig. "Jag tror att rädsla är det som hindrar oss från att göra många saker. Så jag tror att min rädsla är att stoppas av rädsla.”

Biancas tidigaste barndomsminne är regn. I Brasilien kan vädret vara väldigt varmt även under kraftigt regn, och hon och hennes syskon brukade leka i skyfallen. Första gången hon flyttade utomlands var till USA, där hon arbetade som au pair. Andra gången var det till Irland, där hon studerade engelska. Hon åkte alltid tillbaka till Brasilien, för att sedan åka igen: till Sverige, England, Irland igen. Det var i Dublin som Bianca stötte på Freskas annonser som letade efter arbetskraft. Hon var imponerad av hur Freska närmade sig människor; hon kände att det här var ett företag som skulle ta hand om henne. Hon och Freska valde varandra, säger hon.

Att komma från ett land till ett helt annat är aldrig lätt. Så det var tröstande att veta att företaget skulle hjälpa mig på många sätt.

Samma stöd siktar hon och resten av hennes träningsteam nu på att ge sina nya städare, som håller på att lära sig jobbet.

"Jag försöker bara visa dem att vi är i samma båt", säger hon. "Jag kommer fortfarande ihåg vad som var svårt för mig och vad som var lätt för mig och jag försöker föra det vidare, så de känner att vi finns här för dem om de behöver stöd." Dessutom är misstag inte hela världen, de kan till och med bli ganska roliga. Som när Bianca av misstag lämnade sina skor i en kunds hem. Tyvärr insåg hon det inte förrän hon hade låst dörren och släppt in nyckeln genom postfacket enligt överenskommelse. Hon hade inget annat val än att gå till nästa kunds plats med bara strumpor på fötterna. Att berätta historien nu får henne att skratta. "Jag hörde att det händer ofta, det var inte bara jag, så jag var lättad."

Innan Freska gjorde Bianca allt möjligt: hon arbetade i en glassbutik – hennes familj tillverkar glass – på ett pizzaställe, i ett franchiseföretag. Hon drev även en tatueringsstudio under ett par år. En allmän missuppfattning om städbranschen är att städning inte kräver någon kompetens, att vem som helst kan göra det, säger hon. Så är det inte, betonar hon. Städning är hårt arbete både fysiskt och mentalt. Till hennes stora glädje har hon märkt att i Sverige verkar folk vara mer medvetna om detta jämfört med andra länder hon har bott i. För Bianca är en av de mest givande sakerna att höra kunder säga att de älskar att komma hem efter att hon har städat där. Att de hade väntat på henne.

Jag gör saker med kärlek. Jag förstår ansvaret med att vara inne i någons hem, det måste finnas ömsesidigt förtroende där. Så jag gör mitt bästa och jag tror att de uppskattar det.

På fritiden går hon till gymmet. Det är där hon känner att hon kan koppla av från allt annat, så på ett sätt känns det som att vila. På frågan om vad frihet betyder för henne brister hon först ut i skratt och döljer ansiktet, men rätar sedan snabbt upp sig och säger: "Frihet kommer inifrån. Du måste känna dig själv, då är du fri.”